onsdag 18 juni 2014

Pion


Jag minns att vi hade ett par pioner i sommarstugan när jag var liten. De såg ut som två stora buskar i utkanten av gräsmattan och stod uppbundna med träramar omkring för att blommorna inte skulle lägga sig platt ner. Blommorna var djupt röda och visst var de vackra men det mesta jag minns var träramarna, och att de bara blommade en kort period innan de spred sina enorma blad över hela gräsmattan. Jag har med andra ord inte något fantastiskt minne av pioner och har aldrig tänkt på att ha egna i min trädgård förrän jag sprang på denna fina pion i en park.


Jag tog ett par bilder och sökte efter den på nätet. En vanlig vit pion var den vanligaste beskrivning jag kunde läsa om den. Oj, återigen kände jag hur lite jag vet om växternas värld. Första gången jag ser den och så är den vanlig och enkel för andra. Jag sökte lite mer och jag tror att namnet kan vara 'Whitleyi Major'.
Visst är den fin men efter att ha läst att den inte har så god doft så lägger jag eventuella pionplaner på hyllan ett tag. Vi ska nog se om vi klarar av att ta hand om de blommor vi redan har innan jag ska drömma och planera för nya.

tisdag 17 juni 2014

Jobbigt leta boende

Från början är det kul att titta på Hemnet efter hus eller lägenhet. Redan innan vi fick för oss att vi skulle flytta så var jag smått beroende, jag såg det som en hobby jag utövade varje dag. Åh vilka fina hus det finns och så många . billiga är de också!

När vi väl började leta på allvar var det inte alls lika kul längre för när man kommer till det där huset eller den där lägenheten som var så fantastiskt fin enligt bilderna på Hemnet så inser man hur lurad man kan bli av bilder. Så klart använder fotografen vidvinkel, så klart tar de endast bilder på det som är fint och är det inte så fint så ställer de bara fram en vas med vackra blommor och riktar fokus på dem medan bakgrunden, det man egentligen vill se, visas lite suddigare men mer romantiskt. Ja så klart att det är så och så klart att man går på det varenda gång. Bilder berättar inte heller om hur sjuka husen är, jag var inte alls beredd på att vartannat hus skulle stinka mögel. Ett av husen kunde jag inte ens titta på för att mögellukten var så stark.

Jag vet inte hur många gånger vi har fått stanna upp och ta allvarliga diskussioner om vad som är viktigt och vad vi prioriterar. Det är en jobbig resa när man inte hittar vad man vill ha.

Det är också en jobbig resa när man hittar vad man vill ha för då ska det återigen diskuteras fram och tillbaka om det verkligen, verkligen är det här vi vill ha. Är det värt så här mycket pengar. Vad tror vi det finns för fel på huset - kan man få ner priset? Men vill du bo där? Är du säker? Finns där förskolor, skolor och affärer i närheten. Hur nära går tåget. Hur kommer man till jobbet? Om vi lägger ett bud, hur mycket är vi villiga att gå upp? Vad är huset värt för oss?


Om priset på huset ligger på gränsen till vad man har råd med blir det extra nervöst att bara drömma om att en gång få äga det. Är priset på huset däremot lägre än vad man från början tänkt sig så blir man ganska kall och ser inte de andra spekulanterna som ett direkt hot. Vi hittade ett sånt hus och undrade naturligtvis varför det var så billigt men det gjorde nog de andra femtio personerna som var på visningen också. Vi gillade området och huset var "trevligt" (för det priset) och välskött. När vi kom hem pratade vi igenom det och bestämde att lägga ett bud på det. Det kändes redan då som att vi skulle få det huset eftersom vi skulle kunna lägga rätt mycket över utgångspriset. Sambon ringde till mäklaren som ursäktade och förklarade att säljaren bestämt sig för att ge det till en bekant istället.


Vi hittade ett 70_talshus i ett trevligt område. Det låg längst ner på gatan, lite för sig själv. Det fanns många rum, både små och stora. Köket var stort och intill låg grovköket. Där fanns dubbelgarage, uterum och kakelugn och vi såg oss båda bo där men var lite osäkra på både grunden och vinden/taket.

Huset beskrevs av mäklaren som fräscht och modernt och om det hade varit sant hade de fått de pris de begärde med en gång men det var ganska sunkigt och dåligt skött. Det var många som kom på visningarna men vi fick snabbt reda på att det legat ute förut utan att ha blivit sålt. För dyrt sa vi, det måste vara anledningen.

Vi gick länge och funderade på om vi skulle lägga något bud på det där huset och till slut gjorde vi det. Budet var några hundra tusen under men säljaren sa ja och vi var överlyckliga - Tjohoooo, vi skulle flytta!!! Eftersom vi sålt lägenheten hade vi varit medvetna om att vi skulle behöva bo i ett mellanboende men säljaren gick även med på vårt inflyttningsdatum, vi kunde äntligen koppla av.

Kontraktet kunde inte skrivas med en gång då säljaren var utomlands. Mäklaren förklarade att kvinnan i förhållandet var gravid och de hade köpt en tomt som de skulle bygga nytt hus på.

Två veckor gick och till slut hörde mäklaren av sig. Hon förklarade att säljaren inte gick med på varken priset eller inflyttningsdatumet längre. De hade pratat med banken och banken krävde att de skulle få utgångspriset, dessutom hade de precis fått reda på att kvinnan i förhållandet var gravid och då kände de att de ville bo kvar lite längre. När vi sa till mäklaren att hon redan berättat att kvinnan var gravid och att det från början var därför de skulle flytta spelade hon helt oförstående, nej det här är helt ny information för mig, sa hon.

Naturligtvis blev vi förbannade. Huset var inte längre aktuellt och även om de hade ångrat sig och vi hade fått det igen så hade vi inte tagit det eftersom det inte kändes som en seriös affär, varken från säljarens eller mäklarens sida. Två veckor av vår tid att leta hus, lägenhet och mellanboende hade de tagit ifrån oss. Två veckor är mycket när man snart måste packa ihop allt man äger och har och lämna sitt boende utan att veta vart man ska ta vägen.

Det tar på nerverna att snubbla på mållinjen.


torsdag 5 juni 2014

Maskrosen




Borde ta bort
Borde ta bort
Jag går förbi och tänker
Hon
förvandlar sig
och sticker
 ut i stora världen
 Jag
går förbi och tänker






onsdag 4 juni 2014

Plantagens 'Dr. Westerlund'


Jag har ett starkt minne av "Dr Westerlunds hälsoblomma" från när jag var liten. Det fanns alltid en i köksfönstret som lockade en att gå fram och gnugga på bladen för att sedan njuta av den friska citrondoften på fingrarna. Blommorna gjorde inte mycket väsen av sig men det gjorde ingenting då doften var så härlig.


När jag flyttade hemifrån ville jag gärna ha ett eget exemplar eftersom den fick mig att känna mig "hemma" och efter idogt letande lyckades jag till slut hitta den i ett hörn i en liten blomsteraffär. Kanske var det för att jag glömde att vattna den men den överlevde tyvärr inte vintern. Sen hittade jag ingen förrän jag flyttade ihop med sambon och fast han är en bättre vattnare så tog vi tog sorgligt nog död på den också.


Häromdagen var vi på Plantagen för att handla pelargoner till våra blomlådor och hejsan hoppsan, där stod de plötsligt framför mig. Från barndomen vill jag minnas att färgen på bladen är blekt ljusgröna och lite fjuniga men exemplaren i affären var mörkare och hade inget fjun. Strunt samma tänkte jag, det står ju på skylten att det är "Dr Westerlund" så då är det väl det. 

Väl hemma med min gröna blomma gnuggade jag bladen mellan fingrarna och luktade. INGENTING! Absolut ingenting luktade det. Jag tog ett annat blad och gnuggade. Nej, ingenting, totalt doftlös.


Jag är förvirrad. Vad är det egentligen för blomma jag har köpt? Inte är det en "Dr Westerlunds hälsoblomma" iallafall och inte heller är det en doftpelargon.

Ett annat namn jag känner till på blomman är "Rosengeranium" och jag ska titta noga så att det står det också nästa gång jag hittar en blomma jag tror är en" Dr Westerlunds hälsoblomma". Jag ska även komma ihåg att gnugga på bladen redan i affären.



tisdag 27 maj 2014

Lära om växter


När vi flyttade in i höstas fick vi en fin blomgrupp att ha i trädgården. Jag vet inte om de som gav den sa vad det var för växter men jag antog att en av dem var en klassisk Buxbom.


För ett par veckor sedan upptäckte jag små söta blommor på den, tog ett foto med mobilen och la ut på Instagram där jag skrev att det var en Buxbom och fick kommentaren "Buxbom, nej jag tror inte det, så fina blommor har den inte".
Inte? Nej, när jag tänker efter har jag aldrig sett en Buxbom blomma men å andra sidan är det ju många växter jag aldrig sett blomma.

När man är ny med trädgård är det mycket att lära. Nu ljög jag, helt ny är jag inte - vi hade faktiskt en sommarstuga när jag växte upp så jag vet hur pioner, äppelträd, päronträd, plommonträd, körsbär, rabarber, vinbär, krusbär, hallon och brännässlor ser ut men det var många år sedan och jag var mer intresserad av att klättra i träd och stå på händer än att lära mig om växter. När jag väl började intressera mig hade vi sålt sommarstugan. Ärligt talat ligger mitt intresse för växter i att jag tycker om att titta och lukta och jag skulle gärna vilja ha gröna fingrar men när det kommer till kritan tar jag död på det mesta, jag är hopplös på att komma ihåg att vattna och att gräva i jorden där det kryper och ruttnar, ja det är rätt äckligt.

Men som med allt annat så har jag romantiserat trädgård och trädgårdsarbete och tack vare det så finns det en nyfikenhet att vilja upptäcka och lära. Önskar bara att sambon också kunde visa en gnutta intresse, hade varit kul att bolla tankar och idéer med men han backar tre meter bara jag andas ordet blomma. Jag tycker att det är lite konstigt eftersom han är uppvuxen i hus med trädgårdsintresserade föräldrar, lite borde det ju ha smittat av sig.
  

Efter en stunds googlande så hittade jag vad jag tror är min mystiska växt, en Hebe Buxifolia 'Nana'. Det gör inte så mycket att det inte var en Buxbom, den här blommar mycket finare. Tyvärr har ena halvan fått lite stryk i vinter och jag måste klippa bort en del brunt...någon dag.

fredag 23 maj 2014

Drömma går ju

När vi för några år sedan letade efter lägenhet så hade vi redan innan bestämt hur mycket den fick lov att kosta. Vi letade och letade men insåg ganska snart att vi var tvungna att höja pristaket en gnutta för jag ville ju bo i yngst 30-tal och sambon ville bo centralt, det skulle inte vara första våningen och absolut med både hiss och balkong - badkar var väl egentligen det enda på vår långa lista som gick att kompromissa om. Vi hittade en 20-talslägenhet som vi båda förälskade oss i. Priset var rätt men den låg på en mörk gata i ett kvarter vi inte riktigt kände till så till slut sa vi nej till den. Idag, när jag tänker tillbaka på hur den såg ut är jag glad att vi inte tog den, jag vet faktiskt inte vad det var vi föll för, antagligen en och annan gammal detalj. Det positiva med att vi föll för den lägenheten var att sambon, efter att ha sett den, nu var lika mycket inne på gammal stil som jag var, innan hade det kvittat för honom, bara den låg centralt.

Till slut kom vi till en sekelskifteslägenhet, rätt mycket större än de vi innan tittat på. Det var trångt med potentiella köpare, man fick nästan slå sig fram. Efter visningen hade vi båda en känsla av uppgivenhet. Herregud vilken underbar lägenhet, men så dyr! Inte fanns det väl någon chans i världen att vi skulle kunna få den?! Vi tittade en gång till och upptäckte att den hade sina fel och brister, något borde göras åt parkettgolvet, det behövdes målas och badrummet var i ett förskräckligt skick.
Så la vi ett bud och genast lade någon annan över med 50 000 och ytterligare någon som höjde med 100 000 och så någon mer och... Vi hade satt en absolut gräns och när någon la ett bud precis på vår gräns var vi förtvivlade. Ok, sa någon av oss, vi lägger 10 000 till och det är vårt absolut helt klart sista bud. En stund senare ringde sambon och sa att lägenheten var vår. Jag kan än i dag inte riktigt förstå det. Oj vad den lägenheten har varit älskad!

Lägenheten kostade dubbelt så mycket som vi från början tänkt oss så när vi skulle ut och leta hus hade vi naturligtvis detta i åtanke, denna gång skulle vi inte titta på för dyra objekt, punkt slut.

Att kolla på Hemnet är en trevlig sysselsättning, så länge man inte desperat letar efter ett nytt drömboende. De intressanta objekten visar sig alltför ofta vara värdelösa och så upptäcker man en dag att det inte kommer in något mer intressant och så börjar man i smyg kika på de lite, lite dyrare och en dag är man på väg till en visning av ett alldeles för dyrt hus, bara för skojs skull - kanske kan man lära sig något!

Det alldeles för dyra huset var från 60-talet och jag behövde bara gå några steg in i hallen för att i smyg göra tummen upp till sambon som log stort tillbaka. Det var ett stort hus, rummen verkade aldrig ta slut och när jag trodde att jag gått igenom hela huset var det en enorm källare att gå vilse i också. Trädgården var lagom stor med gräsmatta, lekhörna för barn, uteplats, grönsaksland, äppelträd och lite till.
Vi var omtöcknade när vi gick och lillkillen vår fick vi bära gråtandes därifrån för han ville stanna kvar, han ville bo där skrek han.

Åh vilka svåra beslut att göra. Vi pratade och pratade. Huset var för dyrt för oss men man kunde ju prova att lägga ett bud några hundra tusen under...kanske... Sagt och gjort, vi la ett bud och hoppades. De fick in ett bud till och efter mycket prat, prat och åter prat sa vi till varandra att vi var tvungna att ge oss där. Men sen hörde vi ingenting från mäklaren. Godtog de inte budet? Var det verkligen ingen annan som skulle lägga något bud på det där fantastiska huset? Skulle vi kanske ändå lägga över? Prat, prat och mera prat. Ja vi lägger ett bud över, ja det gör vi för du kommer väl ihåg hur det var med lägenheten och man vet ju aldrig så ja vi testar och ser.
Sambon ringde mäklaren som genast förklarade för honom att det blivit något fel med buden, att de inte registrerats som de skulle den senaste veckan. Sambon lade aldrig något bud, inte lönt liksom. Budgivningen hade tagit ordentlig fart och var nu uppe i alldeles för mycket. Jag rodnar lite lätt när jag tänker på det där huset, det var rätt naivt av oss att ens drömma. 



Sekelskiftesdröm

Visionen om ett hus var drömmen om ett sekelsifteshus eller en 20-talsvilla. Romantik så det skriker om det. Gamla vackra fönster och en trädgård fylld med äppelträd som jag själv, stolt, skulle göra världens godaste äppelmos av, strunt samma att sambon inte gillar äppelmos - MIN äppelmos, gjord på VÅRA goda äpplen, skulle han nog allt tycka om. Och tänk allt annat som skulle finnas i den stora uppväxta trädgården...plommonträd, päronträd, vinbärsbuskar, hallon, rabarber...mmm...underbart.

Vi sa att om man kommer från en sekelskifteslägenhet som vi så vill man självklart ha något liknande, ja något bättre - annars är det ju inte lönt att flytta.

Vi hade pratat om vad vi tyckte var viktigt. På min önskelista stod självklart orden "gammalt" och "fruktträdgård" men viktigast för oss båda var att det skulle finnas yta och en planlösning som passade oss.

Så började vi titta runt och sekelskifteshus var visst väldigt svåra att hitta och hittade man ett så var det väldigt dyrt och dyrt att värma upp, eller så låg det helt fel på vår karta. 20-talshusen var lite lättare att hitta till ett rimligt pris men de som vi stötte på var små och hade tråkiga planlösningar.

Det tog emot att titta på ett 70-talshus, men när vi tittat på allt annat som fanns på marknaden och plötsligt sålt vår lägenhet och var tvungna att flytta ut om tre månader så sa vi: - Vi kan ju kolla, man vet ju aldrig, ju mer man har att jämföra med desto bättre borde det ju vara ju...eller?!

Med facit i hand tittade vi på många 70-talshus innan vi fann VÅRT hus. Det har inte världens snyggaste fönster eller någon stor vacker fruktträdgård men det har en bra yta att leva på och vi tror att det kan bli riktigt bra när vi fixat till det, om några år...eller så.