Lära om växter

När vi flyttade in i höstas fick vi en fin blomgrupp att ha i trädgården. Jag vet inte om de som gav den sa vad det var för växter men jag antog att en av dem var en klassisk Buxbom.

För ett par veckor sedan upptäckte jag små söta blommor på den, tog ett foto med mobilen och la ut på Instagram där jag skrev att det var en Buxbom och fick kommentaren "Buxbom, nej jag tror inte det, så fina blommor har den inte".

Inte? Nej, när jag tänker efter har jag aldrig sett en Buxbom blomma men å andra sidan är det ju många växter jag aldrig sett blomma.

När man är ny med trädgård är det mycket att lära. Nu ljög jag, helt ny är jag inte - vi hade faktiskt en sommarstuga när jag växte upp så jag vet hur pioner, äppelträd, päronträd, plommonträd, körsbär, rabarber, vinbär, krusbär, hallon och brännässlor ser ut men det var många år sedan och jag var mer intresserad av att klättra i träd och stå på händer än att lära mig om växter. När jag väl började intressera mig hade vi sålt sommarstugan. Ärligt talat ligger mitt intresse för växter i att jag tycker om att titta och lukta och jag skulle gärna vilja ha gröna fingrar men när det kommer till kritan tar jag död på det mesta, jag är hopplös på att komma ihåg att vattna och att gräva i jorden där det kryper och ruttnar, ja det är rätt äckligt.

Men som med allt annat så har jag romantiserat trädgård och trädgårdsarbete och tack vare det så finns det en nyfikenhet att vilja upptäcka och lära. Önskar bara att sambon också kunde visa en gnutta intresse, hade varit kul att bolla tankar och idéer med men han backar tre meter bara jag andas ordet blomma. Jag tycker att det är lite konstigt eftersom han är uppvuxen i hus med trädgårdsintresserade föräldrar, lite borde det ju ha smittat av sig.

  

Efter en stunds googlande så hittade jag vad jag tror är min mystiska växt, en Hebe Buxifolia 'Nana'. Det gör inte så mycket att det inte var en Buxbom, den här blommar mycket finare. Tyvärr har ena halvan fått lite stryk i vinter och jag måste klippa bort en del brunt...någon dag.

Drömma går ju

När vi för några år sedan letade efter lägenhet så hade vi redan innan bestämt hur mycket den fick lov att kosta. Vi letade och letade men insåg ganska snart att vi var tvungna att höja pristaket en gnutta för jag ville ju bo i yngst 30-tal och sambon ville bo centralt, det skulle inte vara första våningen och absolut med både hiss och balkong - badkar var väl egentligen det enda på vår långa lista som gick att kompromissa om. Vi hittade en 20-talslägenhet som vi båda förälskade oss i. Priset var rätt men den låg på en mörk gata i ett kvarter vi inte riktigt kände till så till slut sa vi nej till den. Idag, när jag tänker tillbaka på hur den såg ut är jag glad att vi inte tog den, jag vet faktiskt inte vad det var vi föll för, antagligen en och annan gammal detalj. Det positiva med att vi föll för den lägenheten var att sambon, efter att ha sett den, nu var lika mycket inne på gammal stil som jag var, innan hade det kvittat för honom, bara den låg centralt.

Till slut kom vi till en sekelskifteslägenhet, rätt mycket större än de vi innan tittat på. Det var trångt med potentiella köpare, man fick nästan slå sig fram. Efter visningen hade vi båda en känsla av uppgivenhet. Herregud vilken underbar lägenhet, men så dyr! Inte fanns det väl någon chans i världen att vi skulle kunna få den?! Vi tittade en gång till och upptäckte att den hade sina fel och brister, något borde göras åt parkettgolvet, det behövdes målas och badrummet var i ett förskräckligt skick.

Så la vi ett bud och genast lade någon annan över med 50 000 och ytterligare någon som höjde med 100 000 och så någon mer och... Vi hade satt en absolut gräns och när någon la ett bud precis på vår gräns var vi förtvivlade. Ok, sa någon av oss, vi lägger 10 000 till och det är vårt absolut helt klart sista bud. En stund senare ringde sambon och sa att lägenheten var vår. Jag kan än i dag inte riktigt förstå det. Oj vad den lägenheten har varit älskad!

Lägenheten kostade dubbelt så mycket som vi från början tänkt oss så när vi skulle ut och leta hus hade vi naturligtvis detta i åtanke, denna gång skulle vi inte titta på för dyra objekt, punkt slut.

Att kolla på Hemnet är en trevlig sysselsättning, så länge man inte desperat letar efter ett nytt drömboende. De intressanta objekten visar sig alltför ofta vara värdelösa och så upptäcker man en dag att det inte kommer in något mer intressant och så börjar man i smyg kika på de lite, lite dyrare och en dag är man på väg till en visning av ett alldeles för dyrt hus, bara för skojs skull - kanske kan man lära sig något!

Det alldeles för dyra huset var från 60-talet och jag behövde bara gå några steg in i hallen för att i smyg göra tummen upp till sambon som log stort tillbaka. Det var ett stort hus, rummen verkade aldrig ta slut och när jag trodde att jag gått igenom hela huset var det en enorm källare att gå vilse i också. Trädgården var lagom stor med gräsmatta, lekhörna för barn, uteplats, grönsaksland, äppelträd och lite till.

Vi var omtöcknade när vi gick och lillkillen vår fick vi bära gråtandes därifrån för han ville stanna kvar, han ville bo där skrek han.

Åh vilka svåra beslut att göra. Vi pratade och pratade. Huset var för dyrt för oss men man kunde ju prova att lägga ett bud några hundra tusen under...kanske... Sagt och gjort, vi la ett bud och hoppades. De fick in ett bud till och efter mycket prat, prat och åter prat sa vi till varandra att vi var tvungna att ge oss där. Men sen hörde vi ingenting från mäklaren. Godtog de inte budet? Var det verkligen ingen annan som skulle lägga något bud på det där fantastiska huset? Skulle vi kanske ändå lägga över? Prat, prat och mera prat. Ja vi lägger ett bud över, ja det gör vi för du kommer väl ihåg hur det var med lägenheten och man vet ju aldrig så ja vi testar och ser.

Sambon ringde mäklaren som genast förklarade för honom att det blivit något fel med buden, att de inte registrerats som de skulle den senaste veckan. Sambon lade aldrig något bud, inte lönt liksom. Budgivningen hade tagit ordentlig fart och var nu uppe i alldeles för mycket. Jag rodnar lite lätt när jag tänker på det där huset, det var rätt naivt av oss att ens drömma. 

Sekelskiftesdröm

Visionen om ett hus var drömmen om ett sekelsifteshus eller en 20-talsvilla. Romantik så det skriker om det. Gamla vackra fönster och en trädgård fylld med äppelträd som jag själv, stolt, skulle göra världens godaste äppelmos av, strunt samma att sambon inte gillar äppelmos - MIN äppelmos, gjord på VÅRA goda äpplen, skulle han nog allt tycka om. Och tänk allt annat som skulle finnas i den stora uppväxta trädgården...plommonträd, päronträd, vinbärsbuskar, hallon, rabarber...mmm...underbart.

Vi sa att om man kommer från en sekelskifteslägenhet som vi så vill man självklart ha något liknande, ja något bättre - annars är det ju inte lönt att flytta.

Vi hade pratat om vad vi tyckte var viktigt. På min önskelista stod självklart orden "gammalt" och "fruktträdgård" men viktigast för oss båda var att det skulle finnas yta och en planlösning som passade oss.

Så började vi titta runt och sekelskifteshus var visst väldigt svåra att hitta och hittade man ett så var det väldigt dyrt och dyrt att värma upp, eller så låg det helt fel på vår karta. 20-talshusen var lite lättare att hitta till ett rimligt pris men de som vi stötte på var små och hade tråkiga planlösningar.

Det tog emot att titta på ett 70-talshus, men när vi tittat på allt annat som fanns på marknaden och plötsligt sålt vår lägenhet och var tvungna att flytta ut om tre månader så sa vi: - Vi kan ju kolla, man vet ju aldrig, ju mer man har att jämföra med desto bättre borde det ju vara ju...eller?!

Med facit i hand tittade vi på många 70-talshus innan vi fann VÅRT hus. Det har inte världens snyggaste fönster eller någon stor vacker fruktträdgård men det har en bra yta att leva på och vi tror att det kan bli riktigt bra när vi fixat till det, om några år...eller så.

Första inlägget

Hej och varmt välkommen till min nya blogg Bror Duktig bor inte här. Jag är inte färdig med bloggens utseende men börjar blogga så smått ändå. I vänsterspalten har jag lagt in en länk som heter "OM" där du kan läsa om mig och bloggen. Jag har lagt in fler bilder som det så småningom kommer att finnas länkar till men ha tålamod - detta är trots allt mitt första inlägg. Känns konstigt, vet inte riktigt vad jag ska börja med. Jag tror jag börjar med att sluta och sedan återkommer jag om en stund och låtsas som att jag har hållit på med detta i evigheternas evigheter.